Mamma

Vilken start det blev på Mors Dag! Vi skrek och tjoade så att vi blev hesa här hemma i natt när Loreen och Sverige gick mot en förkrossande seger i Eurovision Song Contest. Jag kan inte minnas att det någon gång tidigare i Melodifestival eller Eurovision funnits en låt som ger mig gåshud varenda gång jag hör den. I månader har vi innerligt hoppats att resten av Europa skulle få uppleva samma gåshud som vi och tänk - det gjorde de. Grattis Loreen! Du var magisk!

Någon annan som är magisk och värd att firas på alla sätt och vis är min mamma. Min förebild. Kvinnan som lärde mig att ha ett öppet sinne för världen och att vi tillsammans är starka nog att flytta berg. Att alltid stå upp för det jag tror på - även om det innebär att jag står där själv. Tack för att du älskar mig villkorslöst. Jag älskar dig mamma!

Mamma. Vilket vackert ord det är. Det ord som alltid får mig att bli alldeles varm inombords och så ofantligt stolt. För det är med stolthet, tacksamhet och en stor ödmjukhet ordet och ansvaret som mamma har varit en del av mitt liv. Lika självklart som Lotta har varit under hela mitt liv, lika självklart blev mamma i takt med den växande magen då för många år sedan. Ett ord att växa med, leva upp till och göra sig förtjänt av. Varje dag.

I morse blev jag väckt med sång, frukost på sängen, tidningen, nyplockade liljekonvalj från skogen av tonårsdöttrar och make med rosiga kinder från den tidiga skogsturen. Fina egenknåpade kort från barnen och ett lika egenknåpat armband samt ett presentkort på en spa-dag här hemma med bad, massage, hårkel, nagellacksmålande och fotmassage med hudkräm. Underbara, underbara barn! Jag är ofantligt rik och att sitta där i sängen tillsammans och äta frukost, läsa tidningen och bubbla om allt möjligt - det är lycka för mig.

En fin söndag till er alla! / Kram Lotta

(Bild 1 från Pinterest och Google, bild 2 Min plats i solen)

Förälskad

Att gå med bara fötter i den mjuka varma sanden och känna doften från havet och den ljumma vinden som fladdrar i håret är utan tvekan ett av de bästa sätt att börja en helg på i månaden maj. Och vi är inte ensamma. Tvärtom är vi ganska många där på stranden. Många som har längtat efter ett dopp i havet efter arbetsveckans slut.

Havet glittrar i solskenet och inte bara ser inbjudande ut - det är det. Det är varmare än något dopp under hela förra sommaren. Inte den där krampaktiga känslan då vi stoppar ner fötterna i vattnet utan en varm och behaglig känsla. Veckans värmebölja har gjort susen.

Vi badar, letar snäckor, skrattar och lämnar avtryck. I was here.

Den 25:e maj. Inga glasskiosker öppna, ingen minigolf, inga badvakter och inte ens någon officiell badtemperatur. Säsongen har inte startat ännu. Men vad bryr sig sommaren om säsonger och datum? Sommaren är här och nu och vackrare än någonsin förr.

Och horisonten. Det är något magiskt med den. Vackert, oändligt och spännande.

Sommar. Vilket vackert ord. Och jag säger det igen: Jag är galet bubbligt härligt förälskad i den svenska sommaren!

Vi lämnar stranden med blött hår, en doft av salt om kroppen, skorna fulla med sand och med stora, stora leenden. Fredagskänsla, sommarkänsla och förälskelse i ett. En underbar start på helgen.

Trevlig helg på er och hoppas att solen kommer att stråla över er hela helgen! / Kram Lotta

(Fotografi: Min plats i solen)

En dos av England

Det är ingen hemlighet att jag är lite av anglofil. Kärleken till det brittiska har funnits där så länge jag kan minnas men tog utan tvekan fart då jag gjorde min första resa till ö-riket vid 11 års ålder. Det var startskottet för en livslång kärlekshistoria med detta land som efter otaliga resor, språkresor och aupair-tid känns som mitt andra hem.

Just nu är den brittiska längtan lite större än vanligt här hemma. En resa hägrar i horisonten och vi längtar, planerar och kryssar i almanackan. Att då mitt i all denna brittiska längtan finna denna fina anteckningsbok i brevlådan blev på något vis pricken över i:et. Tusen tack rara Anna för denna underbara present och självklart kommer den att få följa med mig på mina roadtrips. Nerstoppad i handväskan ligger den nu och väntar på att fyllas med tankar och idéer. Tack snälla!

Charles Dickens 200 års jubileum och London som står som värd för de olympiska spelen senare i sommar - det finns många anledningar för britterna att fira 2012. Men den största festen står  utan tvekan Elizabeth II för. Den högt älskade brittiska Drottningen firar 60 år på tronen vilket bl.a. uppmärksmmas av SVT1 imorgon (26/5) kl.18.15 med dokumentären "Elizabeth II Diamantdrottningen".

Har man vägarna förbi London kan man besöka National Portrait Gallery och dess utställning "The Queen Art & Image" som pågår 17 maj - 21 oktober. En unik samling med 712 porträtt från Drottningens liv.

Jo, mitt hjärta slår allt lite snabbare av denna vy.

Det finns böcker och filmer som rör vid våra hjärtan på ett sätt som är få förunnat. De som stannar kvar. För alltid.

För mig finns det en bok och en filmatisering av densamma som håller första platsen i mitt hjärta. Boken är "Atonement" (Försoning) av Ian McEwan. En bok så vacker och smärtsam att det gör fysiskt ont att läsa den.

En filmatisering av en mycket hyllad och älskad bok kan vara riskabelt men Joe Wrights film med Keira Knightley och James McAvoy i huvudrollerna är den bästa och vackraste filmatisering av en bok jag någonsin har sett. Jag minns knappt om jag andades då jag såg den första gången. Jag fängslades fullständigt.

Ja, jag saknar Downton Abbey. Visst repriseras serien på SVT just nu men det är ju fortsättningen jag längtar efter. Jag vill ju veta hur det går. I höst visas säsong 3 i brittisk tv och jag hoppas att SVT kommer att göra detsamma.

Tills dess får jag hålla tillgodo med andra brittiska tv-serier. En som jag är lite nyfiken på är "Call the Midwife" (Barnmorskan i East End) som har premiär i SVT 3/6 kl.21.00. En serie som bygger på den självbiografiska boken med samma namn av Jennifer Worth som arbetade som barnmorska i 50-talets East End i London.

Jo, nog är jag en anglofil alltid och jag vet att jag inte är ensam. Ni är många därute. Vi svenskar tycks ha en förkärlek för det brittiska. London ligger alltid högt på topplistan över svenskars resmål, musik, böcker, film, tv, trädgård, fotboll... ja, listan kan göras lång över vår kärlek till de brittiska öarna.

Vem vet, en dag kanske jag bjuder in er på afternoon tea i min trädgård. Tänk vilket surrande och skrattande det skulle bli i vår trädgård då. För jag är övertygad om att vi skulle ha mycket att prata om.

Ha nu en fantastisk helg på er och njut av den svenska sommaren som verkligen visar sig från sin bästa sida just nu. / Kram Lotta

(Bild 1 och 3 Min plats i solen, bild 2 av Yousuf Karsh, bild 4 via , bild 5 via , bild 6 via och bild 7 via )

Sommarkvällar

Det är så här vi tillbringar sommarkvällarna för tillfället - med familjeturnering i kubb. Barfota i shorts och linne står vi där på gräsmattan kväll efter kväll och tjoar och hojtar i takt med att solen sänker sig.

Maken och jag bildar team mot tonårsdöttrarna och jag måste erkänna att det inte ser bra ut just nu. Tonårshormonerna ger den grånande erfarenheten stryk så att det tjongar om det. Psykningar och glåpord haglar i all vänskaplighet genom luften. Det pratas längd på armar, lutning på gräsmattan, sol i ögonen, formkurvor och jag vet inte allt.

Tävlingsinriktade? Vi? Jojomensan, hela familjen. Men hjälp så roligt vi har. Att skratta så att det kniper i magen är nog bland det härligaste som finns. Då gör det inte så mycket vem som vinner (säger mamman som tillsammans med pappan ska tjuvträna kast med pinne innan nästa match...).

(Fotografi: Min plats i solen)

Superwoman

Vid första anblick kan det vara svårt att tro det, men bakom leendet, de glittrande ögonen och det numera inte lika blonda håret döljer sig en Superwoman. Jojomensan, yours truly är en Superwoman utan dess like. En som dagligen utkämpar fighter mot det onda och som aldrig ger upp kampen för att det goda ska vinna. Fighterna blir allt fler och allt svårare att försvara sig mot men är man en Superwoman så är man. Att lägga sig på rygg och ge upp är inget alternativ. Aldrig.

Men har jag inte fullt upp med familj, arbete, hus, hem, vänner, drömmar och att leva kanske någon undrar? Vill jag verkligen vara en Superwoman också? Nej, det vill jag inte. Det finns inget hellre jag önskar än att kunna pensionera mig från Superwoman-rollen. För ska jag vara ärlig så är det inget glamouröst alls med att vara en Superwoman. Tvärtom så är jag så vansinnigt trött på att allt större del av mitt liv går åt till att bl.a. försöka förhindra attacker mot min dator. Att hela tiden försöka värja sig mot en strid ström av virus, mail, filer och falska meddelanden från människor som vill mig illa. Människor som vill förstöra och som vill sno varenda krona jag äger (hade de sett min skrala plånbok hade de inte ens gjort sig besväret).

Och som inte det vore nog drabbar detsamma min mobiltelefon och inte ens på den gamla hederliga fasta telefonen är jag fredad. Nej, där ringer de oseriösa "försäljarna" på dygnets alla timmar, från alla möjliga länder och även de vill komma åt mina pengar. Inbrott (jo, tre gånger har vi haft besök), skimning (det kan jag inte ens stava till men när det väl drabbar mig, för det känns som en tidsfråga, lär jag mig säkert hur det stavas), oseriösa försäljare som stoppar bilar på vägen eller knackar på dörren här hemma och ska sälja allt från guld till mattor. Det tar aldrig slut. Tvärtom känns det som det ökar och ökar.

Kanske vill de alla åt mina 4 miljoner pund som jag ärvde i förra veckan? Allt enligt ett brev skickat från en "advokatbyrå" på Irland. Kanske var det motiveringen att jag hade samma efternamn (som jag delar med mängder och åter mängder med svenskar) som den avlidne som fick mig att skratta högt. Eller så var det faktum att jag tog min mans efternamn då jag gifte mig. För att inte tala om meningen om att detta absolut inte var något olagligt.

Ja, kanske borde man bara skratta åt eländet. Men nej, jag blir förbannad! Förbannad över att jag som är en glad och trevlig person som tror de flesta människor om gott nu istället allt oftare måste inta en mistänksam attityd då det dyker upp telefonnummer jag inte känner igen, då jag kollar min inkorg på mailen eller plockar ut pengar ur en bankomat. Jag är trött på att hela tiden behöva vara en Superwoman. Jag önskar jag slapp. Men hellre en Superwoman än att känna uppgivenhet och hopplöshet. Den glädjen tänker jag inte ge dem. Nej, jag boxar vidare på boxbollen och drar på mig Superwoman-dräkten imorgon igen. En ny dag och nya fighter.

(Fotografi: Min plats i solen)

Medelhavsliv

Sololja, siesta, fläkten på, vattenmelon, jordgubbar och glass. Jo, idag lever vi allt Medelhavsliv. Det behövdes bara 30 grader i skuggan för att klubba oss fullständigt. Kroppen är lite ringrostig vad det gäller sommarvärme och när hettan slår till med dunder och brak (åskan har mullrat i fjärran nu ikväll), ja då tar det allt på krafterna.

Men vilka fantastiska kvällar det blir av den här värmen. Helt magiskt! Ljust länge, länge, ljumma vindar, det mjuka gräset som kittlar mellan tårna, skratt och filosoferande i hängmattorna under äppelträden och familjeturnering i kubb.

"Det känns som sommarlov!" utbrast dottern igår och nog är det lite sommarlovsfeeling här hemma just nu. Det är bara några veckor bort och det skadar ju inte att träna lite på sommarlovskänslan redan nu. Den är vi ju också lite ringrostiga på men det är förunderligt vad snabbt det går att komma in i sommarlovslunken. Tycks sitta i ryggmärgen. På oss allihop.

Jag känner på mig att detta kommer att bli en fantastiskt fin sommar.

Ta hand om er! / Kram Lotta

Ps. Någon som har något bra tips på hur man blir av med de där små blomflugorna som just nu har invaderat vårt kök och som driver mig till vansinne?

(Fotografi: Min plats i solen)

En doft av sommar

I morse plockade jag sommarens första bukett med syrener. Vita, vackra och väldoftande står de nu här i vårt kök och luktar sommar. En av sommarens många, många dofter.

Det råder absolut ingen tvekan om att det är sommar med stort S här nere i Skåne just nu med sköna 26 grader i skuggan. Sommarfina barn i linne, knähöga byxor och sandaler som begav sig till skolan i morse med stora leenden. Mina barfotafötter som har gått runt i gräset i köksträdgården idag och som gröna och fina har dinglat över hängmattekanten. Tankar på att kanske åka till havet för ett kvällsdopp. Årets första. Jo, sommaren är allt bra ljuvlig.

Att bli snällare mot sig själv - var börjar man? Jag började med att vägra städa då vi fick fikagäster på besök igår. Människor vi tycker om kom för att träffa oss, för att fika och prata bort några timmar. De kom inte för att inspektera hur städat vi har det. Vi bredde ut filtar på gräsmattan och där hade vi en mysig picknickstund med rabarber- samt blåbärspaj, kaffe och saft och sköna kuddar att vila huvudet på. Enkelt, nära och avslappnat.

Nu sitter jag här och kliar på årets första myggbett på benen, luktar på min syrenbukett och känner en bubblande glädje över den magiska svenska sommaren. En tid att njuta av.

En solig och strålande fin vecka önskar jag er alla! / Kram Lotta

(Fotografi: Min plats i solen)

 

Kunglig fika

Det är doptider och det är ingen nyhet att vi här hemma tar alla tillfällen som bjuds till att fira lite. De här söta Prinsesstårtorna syns överallt dessa dagar och till slut gick det helt enkelt inte att motstå.

Det må vara att det var "fel dag" men som döttrarna påpekde så går de faktiskt i skolan på själva dopdagen och kan det någonsin vara "fel dag" för tårta? Nej, det kan det inte. Åtminstone inte för oss som älskar tårta. Så en rosa tårta med prinsesskrona fick följa med hem.

Jag kan meddela att tårtan var lika god som den var söt och den försvann i ett nafs. Det enda som finns kvar är prinsesskronan och en familjs något svullna men väldigt nöjda magar. Kunglig fika på alla sätt och vis.

(Fotografi: Min plats i solen)

Tack

Tack för alla omtänksamma och rara kommentarer. För mail och oroliga hälsningar. Er värme och omtanke har gjort mig både rörd och tacksam. Jag har sagt det förr men det tål att upprepas: Ni är fantastiska! Tack!

Det var inte min mening att göra er oroliga men visst blev jag rädd. Riktigt rädd. Smärtan har försvunnit, kvar finns nu bara en trötthet (som kanske beror mer på oro än något annat) och en beslutsamhet om att jag måste ta hand om mig själv bättre.

Det är inte lätt med stress. Den yttre stressen tycker jag att jag har blivit bra på att minimera och hantera. Att inte bara köra på utan också vila. Men den inre stressen är svårare. Att vara egna företagare är fantastiskt och inspirerande och jag och maken kan nog inte ens tänka oss att ha det på något annat sätt. Men det innebär också ekonomisk oro och arbete 365 dagar om året. Det är en utmaning att skilja på arbete och fritid när man som vi arbetar hemma. De där helt lediga dagarna finns inte. Men jag måste bli bättre på det där. Både att ha helt lediga dagar men också att inte låta oro omedvetet krypa under skinnet på mig.

Jag måste bli bättre på att ta hand om mig själv helt enkelt. På alla plan. Förändingar måste göras och den enda som kan göra det är jag själv.

Igår tog vi en ledig dag. Lite mör i kroppen var jag men det var konstigt nog avkopplande att strosa runt på IKEA och titta på allt fint.  Målet var dock att köpa solcellslamporna på bilden ovan. I ett tidigare inlägg skrev jag om planerna på en trädgårdsfest här hemma och belysning i trädgården. Då fick jag tips om dessa lampor hos IKEA och ett gäng fick följa med hem för att lysa upp vår trädgård under kommande sommarkvällar. Ett restaurangbesök unnade vi oss också igår och hade både en god och avkopplande dag. Det behövde jag.

Återigen ett stort tack för all värme och omtanke. Ni är bäst!

(Fotografi: Min plats i solen)

Skynda att älska

Jag hade tänkt skriva om det vackra körsbärsregnet vi har haft idag. Om hur vinden har blåst och fått de rosa körsbärsblommorna att virvla genom luften på det där magiska sättet som i sagorna. Hur jag stod där i det rosa regnet och dansade runt efter att ha slängt soporna i soptunnan och kände livet i mig. Känslan av att jag måste skynda att älska innan allt det där rosa vackra har försvunnit.

Jag hade tänkt att skriva om hur sommaren har retats idag. Kolsvart himmel - klarblå himmel. Regn - sol - regn - sol. Oavbrutet hela dagen. Som ett litet barn som leker med en kran. Av och på.

Jag hade tänkt att skriva om hur hela familjen har haft städdag och tillsammans hjälpts åt med alla de där måstena som finns i ett hem. Tillsammans blir vi oslagbara och hjälp, så roligt vi har. Många härliga skratt och kramar.

Jag hade ju tänkt att skriva om allt det där härliga men istället blev det oro då ett kraftigt illamående slog till, smärta i bröstet och ett tryck. All kraft rann ur mig och jag blev rädd. Blev påmind om besöket på akuten med maken tidigare i år. Då var det han. Nu var det jag. Makens oroliga blick och undran om vi skulle åka till sjukhuset. Nej, jag ville bara vila. Ta det lugnt.  Sov oroligt några timmar. Smärtan i bröstet och tröttheten är kvar då jag vaknar.

Mängder med tankar virvlar runt i huvudet. Jag är ingen tonåring längre, jag fyller 40 i år och jag måste bli snällare mot mig själv. Det är svårt det där med inre stress. Att inte vilja för mycket, att inte ta på sig för mycket och att inte oroa sig för mycket. Vill jag vara med ett tag till måste det till förändring. Ja, så måste det bli. Förändring.

Och skynda att älska fick en helt annan innebörd.

(Fotografi: Min plats i solen)

Ondagstankar

Onsdag men det känns som fredag. Vi sparkar av oss vardagsskorna och tar på oss dansskorna och njuter av fredag mitt i veckan och lite extra ledighet. Inte dumt alls.

Musiken strömmar ur varendra vrå av vårt hus och jag älskar det. Jag älskar att känna hur vårt hus pulserar av liv, hur det andas och är hemma. På alla sätt och vis.

Jag vet inte hur det här ska sluta men jag tycker att jag blir mer känslosam ju äldre jag blir. Rörd till tårar för ingenting och närmare till både vemod och tacksamhet. Kanske är det 40-års dagen som lurar runt hörnet som påminner mig om livets framfart. Hur snabbt det går, hur viktigt det är med här och nu och att vara närvarande i stunden. Tonårsdöttrar som tar stora steg mot vuxenvärlden och en mamma som är tacksam för varje stund tillsammans. Väl medveten om att förändringens tid rycker allt närmare. Lycka, stolthet och ett uns sorg blandat i livets härliga karusell. Tacksam över att ha fått vara med på deras resa. De som har lärt mig så mycket om livet.

Det behövs mer bokhyllor här hemma. Nu diskuteras alternativa och mer kreativa lösningar. Hyllplan längs med vägg strax under taket och lösningar som den ovan - att bygga runt dörrar. Jag som är för att "think outside the box" är på och öppen för alla förslag. Ja, utom det som innefattar orden "göra sig av med böcker". Då har jag ludd i öronen.

Det funderas på trädgårdsfest här hemma i sommar. Det finns mycket att fira - födelsedagar, kärleken och livet. Enkelt men nära. Mat, skratt, musik och ljus likt det på bilden ovan. Vi funderar och planerar.

Kloka ord som jag tar med mig in i denna långhelg.

Något annat jag tar med mig in i ledigheten är doften av syrenerna som slagit ut i trädgården. Inte ens regnet kan hindra dess oemotståndliga doft (för mig som inte är allergiker vill säga). Starka och vackra står de där och bara andas sommar.

Ta hand om er och ha en glittrande onsdag! / Kram Lotta

(Bild 1 och 2 via , bild 3 via , bild 4 via , bild 5 via och bild 6 Min plats i solen)

Sommarmat på trappan

Idag skördade jag ett stort gäng av min favorit - basilika. Jag odlar mycket basilika varje år och använder i matlagningen. Både färsk och torkad. Men huvuddelen av min basilikaodling går till att göra pesto. Min stora favorit!

Det är inte mycket om slår matupplevelsen i en tallrik med pasta, pesto, pinjenötter och riven parmesan i solskenet på yttertrappan. Det blev det till lunch idag. Magiskt!

(Fotografi: Min plats i solen)

Och det fortsatte ...

De senaste dagarna har utan tvekan 70-talet dominerat. Inte bara i form av rabarberkräm utan även på andra sätt.

Igår var jag och döttrarna på bio och såg Tim Burtons "Dark Shadows" med Johnny Depp i huvudrollen. Johnny Depp spelar vampyren Barnabas som ofrivilligt har varit inlåst under 200 år och återvänder till sitt hem 1972 (ett lysande år enligt denna 40-åring to be). Döttrarna som är stora Johhny-fans hade längtat efter den här filmen och den var bra. Rätt mycket fnissande i salongen också och Johnny Depp är alltid Johhny Depp. Men vi var nog alla överens om att han har gjort bättre filmer. Dock helt ok en måndagskväll.

Ni som har hängt med här ett tag vet att jag har en passion för kokböcker. En passion som jag lovat mig själv hålla till ett minium detta år. Hur många kokböcker kan en människa ha innan det är dags att säga stopp? För min del borde det vara nu. Men det var innan jag sprang på denna pärla.

Jag gillade Cecilia Vikbladhs "Sju sorters julkakor" och kunde inte låta bli att bläddra i denna hennes nya (det där gula somriga omslaget gick inte att motstå). Och det var här 70-talet kom stormande igen för denna lilla kakbok är med sina bilder och design verkligen en enda stor hyllning til 70-talet och barndomens fikastunder.

Som ni säkert har förstått fick den föja med hem och vi gav oss genast i kast med att baka chokladkolakakor. Hjälp, så gott! Eller som dottern uttryckte det:

"Kan vi inte strunta i att baka kakorna och bara äta den goda smeten?"

Det blev kakor och vansinnigt goda sådana. Men hur trevligt det än har varit att njuta av lite 70-tals nostalgi dessa dagar känns det som det är dags att återvända till 2012 igen. Livet här och nu.

Ta hand om er och ha en fin tisdag!

(Bild 1 via och bild 2-4 via )

Mitt 70-tal

Rabarberkräm är barndom och 70-tal för mig. Tillsammans med manchesterbyxor, sockiplast, Ted Gärdestad, kalasbyxor, Fem myror är fler än fyra elefanter, badmössa och blommiga tapeter.

Hemma hos mormor och morfar var det efterrätt varje dag. Året om. Min favorit var rabarberkräm. Jag brukade stå där i köket och titta på när mormor kokade kräm och hällde upp i en glasskål för att slutligen strö socker över så att krämen inte skulle skinna sig. Den där rabarberkrämen var godare än allt jag kunde tänka mig.

Ikväll kokade vi årets första rabarberkräm på skörd från köksträdgården. Då är det sommar.

 

Uppdatering: På förfrågan kommer här recept på rabarberkräm. Inte min mormors eftersom det nog satt i både huvud och ryggmärg och inte finns nedtecknat. Istället bjuder jag på det recept på rabarberkräm som vi använder oss utav här hemma och som finns i "Vår Kokbok".

(Fotografi: Min plats i solen)

Glittrande fredag

Det skriver jag under på. Det behövs en stor dos av "silly and ridiculous" i våra liv.

Efter en härlig skrivarfredag då mina fingrar har smattrat fram över tangetbordet och då jag återigen har fått smaka på det där flowet och top of the world-känslan tar jag nu helg. Den sköna känslan av flow, de glittrande ögonen och en rejäl dos av "silly and ridiculous" tar jag med mig in i  helgen.

En glittrande helg önskar jag er alla och tack för att ni finns där ute!

(Bild via )

Sommarens projekt

Jag är inte mycket för en massa stora projekt som ska ros i land under sommaren. Inget bygg- eller renoveringskaos att leva i eller att stå inomhus hela dagarna och fixa. Nej, de där sakerna blir under årets övriga månader. De där få ljuva sommarmånaderna vill jag njuta till max av sol, bad, utflykter, äta utomhus, gå barfota i gräset och ligga i hängmattan i köksträdgården. Men ...

I år har jag faktiskt ett litet projekt. Ja, litet och litet. Ett rejält projekt faktiskt och hur långt jag kommer beror helt på hur mycket det tänker regna i sommar. Det är nämligen under de regniga sommardagarna som jag kommer röja i vår bod.

Vår bod som är tre bodar i en lång länga. En bod som dottern förra sommaren tillbringade två veckor med att tvätta, skrapa och måla om. Tjusig som attan blev den. På utsidan! Öppnas dörrarna avslöjas ett kaos utan dess like (bilden ovan är från en ovanligt välstädad del av boden). Cyklar, skidor (jo, vi skåningar har sådana också), pulkor, spark, trädgårdsmöbler, redskap, gamla fönster och mängder och åter mängder med skräp. Det är inte klokt vad mycket som ryms bakom de där dörrarna.

Sommarens regniga projekt består av rensning, organisering samt att göra om ena delen till en arbetsplats för mig då det gäller allt som rör trädgården. Plats att hänga upp alla redskap (finns redan idag men trots det tycks de ha svårt att hamna där de ska vara), arbetsbänkar, belysning och förvaring.

Så under sommarens regniga dagar kommer jag med spindelväv i håret och beväpnad med kvast i händerna svänga rumpan till radions skrål, fulsjunga högt så att barn och make skäms för mig och fixa till min egen lilla trädgådslya. Nu hoppas jag innerligt att det blir mest solsken och fint väder i sommar men några dagar med regn emellanåt vill jag allt ha. För nu längtar jag efter min trädgårdslya.

(Fotografi: Min plats i solen)